Jag blev så upprörd över straffen England fick mot Danmark att jag efter att Kane sparkade in returen stängde av referatet och lyssnade bara på ljudspåret från själva stadion. Då domaren visslade i sin pipa som tecken på att matchen var slut, stängde jag direkt av tv:n. Jag ville inte höra någon annans åsikter över ifall straffen var korrekt dömd eller inte. Ifall England var värd att vinna eller inte.
Jag hade min åsikt, jag hade min favorit. Det var en hel del med känslor jag hade laddat upp med inför mötet. Jag ville att laget vars spelare dog på planen i öppningsmatchen skulle lik fågeln Fenix stiga upp ur askan. Att de skulle vinna hela turneringen. Då jag stänger mina ögon ser jag ännu de starka scenerna då laget i ring stod omkring Eriksen som låg på planen och fick hjärtmassage. Och jag såg framför mig scenerna där Eriksen varit den som på Wembley lyft upp segerbucklan.
Men jag skall vara ärlig, jag hade också min anti-favorit. Det skulle ju ha varit dubbelglädje ifall England förlorat. Nu blev det dubbelbesvikelse.
Vet inte exakt varifrån mina känslor mot det engelska fotbollslandslaget kommer. Ibland har jag tyckt att de är så arroganta, fansen och tabloidtidningarna. ”De tror att de är något!”, ”Det är de utländska spelarna som gör den engelska ligan bra!”. Jag har också upplevt att de engelska huliganerna är bland de värsta i världen. Tänker på katastrofen på Heysel Stadion 1985, på scenerna från fotbolls VM 1998 då de engelska fansen drog över landet. Och jag tror att det är här skon klämmer.
Det var under tiden som det egna medvetandet utformades som den engelska huliganismen var ett stort fenomen. Det är också från denna tidsepok många av mina favoritlandslag härstammar från. Skulle jag nu vara ung och få uppleva det engelska landslaget, kanske jag skulle gått och köpt en spelskjorta med Sterling på ryggen?
Och alla ni försvarare av engelska fotbollslandslaget. Jag vet att fotbollshuliganism tyvärr är ett utspritt fenomen. Jag känner till de polska rasisterna, de italienska ultran. Att det finns svin bland alla länders fans. Har själv sett och hört finska fans sjunga rasistiska sånger på Olympiastadion, som fått mig att må så illa att jag ännu inte ens är beredd att ta steget till att bli en officiell fan av finska landslaget.
Undrar förresten hur söndagens final skulle se ut ifall den spelades i en icke corona värld och i ett annat land? Har de engelska fansen lärt sig något? Åtminstone har det satsats massor av pengar på att stoppa de värsta supportrarna, men ännu finns det rötägg som den som pekade med laser Schmeichel i ögonen då England hade sin straff.
I morse då jag vaknade, så hade jag beslutat mig att släppa matchen, släppa straffen, men jag kunde inte. Jag surfade in på de engelska tabloidtidningarnas webbsidor (jag vet, jätte smart). Vinsten, den är så stor, så stor för landet. Eller ja, landet och landet, England. Jag förstår också förväntningarna, de som ofta varit väldigt orealistiska. ”Skall vi aldrig vinna?”, ”Nu är det vår tur!”. Den långa historien över misslyckande, över rån på fotbollsplanen. Guds hand. Lampards solklara mål som inte blev godkänd mot Tyskland VM 2010. För att inte tala om de otaliga straffsparkstävlingar de förlorat.
Då jag i praktiken sedan slutet av 80-talet sett på alla matcher i VM och EM, så är det mycket engelsk misär jag fått se. Och på något vis upplevt det som en del av fotbollen. Kanske jag måste ge det engelska laget en chans? Jag har ju litet antipatier mot Italien också. Hatar deras filmande. Och jo, de har ju fällt ut en hel del av mina favoritlag under årens lopp.
Samtidigt, engelsmännen rånade mig på Danmark i finalen. Plus, de kunde ens erkänna att de hade tur denna gång, det kanske inte var en straff trots allt. (Jo, några har insett detta). Litet ödmjukhet. Eller kanske det är just det som är meningen? Vinsten mot Danmark har absolut ingen betydelse ifall de inte vinner mot Italien på söndagen. Högmod går för fall? Karma? Att förlora en final har England aldrig gjort. De är så nära det ultimata priset, kommer italienarna att snuva dem?
Jag har på känn att det kommer att hända något helt galet i söndagens final. Ingen kommer att glömma den på samma vis ingen kommer att glömma Eriksen incidenten. Det kommer att bli en häftig final, en hel del med italienska filmningar. Troligen ett mål av Sterling. England kommer inte för alltid att vinna då Sterling gör mål i en match, eller? Det blir VAR, det kan ni räkna med.
Jag ser så fram emot söndagens final, jag kommer att gå ”all in” i känslor vad gäller att hurra fram Italien till vinst. Även med stor risk att fotbollen (äntligen?) kommer hem. Jag älskar fotbollen mera än jag älskar/hatar något landslag. Jag hoppas på storslagen fotboll. Och rättvisa.
Men jag ser inte fram emot måndagen då allt är förbi. En fotbollsfest utan like. Det blir en lång vecka.
Till all tur är det fotbolls EM igen nästa år, då har vi till och med realistiska chanser att lyckas då det är damlandslaget som spelar.
Länge leve fotbollen!
Men låt den inte bli för viktigt, det är trots allt endast 20 spelare som springer efter en boll och försöker få den bakom motståndarlagets målvakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar